Känslosam vecka

november 19, 2017 - 09:06

Den här veckan har varit så otroligt jobbig på något sätt… Ni vet när man känner sig extra trött på vädret samtidigt som allt annat som rasar ner på en…

Måndag. Natten söndag-måndag ser alltid likadan ut gällande sömnen – det går inte att få en bra sömn! Jag vet inte vad det beror på? Jag hade en rätt intressant diskussion nyligen med pappa och en kollega om detta, och vi kom fram till att våra tankar kryper sig in på fel spår vid läggdags. Tankar som ibland kan vara ångestframkallande och därför blir det extra svårt att sova. Att t.ex. gå upp tidigt för att jobba var en bidragande faktor. För mig är det dock varken jobbigt att gå upp tidigt eller att jobba. Jag älskar mitt jobb, jag vet nästan precis vad som väntar, ändå är det lika tufft varje vecka….

Tisdag. I tisdags kom jag iväg tidigt från jobbet eftersom jag hade tid hos en specialist. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har näsblodet tagit över en stor del av min vardag och därför var det dags efter alla dessa år (började 2007!) att försöka få ett avslut.

Besöket inleddes med att jag fick en tunn kamera-slang(?) uppkörd långt upp i näsan för att säkerställa att jag inte hade några skador. Därefter tyckte hon att blodkärlen behövde brännas ännu en gång. Jag satt riktigt obekvämt i stolen efter slangen, och tänkte att det inte alls skulle vara några problem att bränna igen med tanke på att det inte gjorde så ont första gången. Men ICKE! Här skulle det tryckas och klämmas och jag ville helst skrika ut i all smärta. Jag visste att det behövde göras, och det enda som fick mig att faktiskt sitta still var tanken av att det SNART skulle vara över… I ett dygn framåt hade jag fortfarande ont dock…

En timme senare var jag tillbaka på jobbet som vanligt och trots alla begränsningar så tyckte jag att jag skötte mig väl. I efterhand kände jag mest: VILKEN j*vla tur att jag inte hade någon blekaste aning om vad som väntade. Annars hade jag säkert inte vågat ta mig dit…

Onsdag. Onsdagen kom väldigt tidigt eftersom öppning stod på schemat. Det blev en riktigt lång dag, från 05.10 till 20.00. Jag kan lova er att det inte fanns ork till något annat än att djupdyka in i kudden när jag väl kom hem =)

I onsdags fick jag även bekräftat att jag kommer bli omplacerad efter årsskiftet till en annan förskola. Det är rent av mot min vilja kan jag säga, men det finns tyvärr inget annat alternativ då ordinarie personal, som har varit föräldrarlediga etc, kommer finnas på plats igen. Jag blev riktigt glad över att chefen hade varit så engagerad och hjälpt mig, och jag är tacksam för att jag får den här möjligheten. Samtidigt måste jag vara ärlig och säga att jag faktiskt inte mår så bra över att bli omplacerad. Jag menar, ny arbetsplats, nya kollegor, nya barn att lära känna, nytt ALLT. Jag vet att man kommer in i det förr eller senare. Jag vet att läget är mycket bättre där än på min nuvarande arbetsplats. Jag vet att det inte är något fel ALLS på den nya arbetsplatsen – nej, det är inte det nya stället som är problemet. Problemet är att jag tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att lämna dessa barn och kollegor… Och helt klart även vissa föräldrar som man har utvecklat en närmare relation med…

Torsdag. Jag minns verkligen inget annat från i torsdags, förutom runt 14.30-15.00 tiden när en underbar förälder ställde en fråga till mig som jag inte kunde svara på. Mitt svar var istället att jag kunde ta reda på det om det var viktigt, och därefter lyfte jag fram att jag inte kommer vara kvar efter årsskiftet. Det blev en riktigt känslosam stund för oss båda – hon var i tårar och jag var på gränsen, och mitt i allt kommer hennes barn och kramar om mig. Det var nästan som att de också förstod att något inte stod rätt till… Jag gick i alla fall resten av dagen och tänkte på på henne, på hennes barn, och alla andra jag kommer sakna… 🙁

 

Fredag. När jag kom till jobbet på morgonen så fick jag syn på dem igen <3 Hon tittade på mig och berättade att hon hade gått hem och ringt sin mamma igår och gråtit och att det rent av hade varit riktigt jobbigt igår efter beskedet. Alltså vilken fantastisk människa?! På eftermiddagen träffades vi igen och då pratade vi lite mer och hoppades på att försöka lugna varandras känslor på ett eller annat sätt. Till slut hittade vi en väg som vi kanske kan ta <3 Blir alldeles tårögd av att skriva det här för jag vet hur känslosamt det var när jag berättade, och hur tufft det har varit sedan dess…

 

Tankar och funderingar

Nu byter vi ämne till något mindre känslosamt istället. 

– I början av veckan tittade jag på ett klipp som Elin Kero hade lagt upp på sin Youtube kanal. Jag minns inte så skarpt vad videon handlade om och hittar inte till videon i efterhand(?!) men hur som helst så fick jag lära mig något nytt, som vanligt 😀 I klippet visade Elin ett filmstativ som hon använder när hon filmar, och i samma stund så satt jag med öppen mun och ögonen uppspärrade för att jag knappt kunde tro mina ögon. JAG HAR JU FÖR TUSAN ETT SÅNT STATIV!!! Jag kände mig väldigt dum en bra stund. När jag var på Scandinavian photo nyligen så kikade jag på filmutrustning och önskade att jag hade råd att lägga ner pengar på ett dyrt stativ, och nu visar det sig att jag REDAN HAR ETT?! Det är det enda stativet jag använder när jag går ut, men jag har aldrig riktigt ifrågasatt varför jag t.ex. hade en spak tillgänglig… Men nu vet jag! Så återigen, TACK Elin Kero 😀

– Den senaste veckan har jag varit otroligt effektiv och även nyfiken på att lära mig nytt inom foto. Senast igår satte jag mig ner framför dator med ett block och gick igenom teknisk data för min kamera. Tänk att jag vid det här laget inte ens kan min kamera fullt ut? Skäms Kashma! Jag har upptäckt pinsamt många användbara funktioner som jag inte alls trodde att min kamera hade. Kommer skriva ett inlägg om detta längre fram =)

Kommentera

Kommentera

Vad letar du efter?